tomt.
Avslut. Klingar inte vackert för mig.
Jag nämner väl helgen. Kärlekshistorian mellan mig och Louise. Att ha någon liten varelse, som hyser allt förtroende och tillit till en själv. Stort. Crêpes soirée, och cidre du breton med Melanie. Lördagkväll med Kajsa och Sara. Pasta och rosé. Manu Chao och hysterisk dans. Dans tills vi stupade. Lite djupt snack, lite slänga sig på gräsmattan och titta stjärnor. Lite mer dans. Söndagmorgon med samma tjejer, plus monstruös frukost. Eller ja, fransk frukost. Svart kaffe, och croissant. Senare senlunch i skuggan i Paris. Komisk värmebölja. Allt gick sakta. Vi skrattade mest. Var tvungna att gå och dricka öl.
Ikväll. Sista kvällen i Paris. Fick ett glas kallt rosé i handen. Ni förstår inte hur varmt det är här. Obarmhärtligt, ej behagligt. Rosé är det enda som hjälper. Olivier förbereder sallad med canard, foie gras och lardons. Magnifique. Ett sött vitt vin till det. Jag får välja musik, väljer Renaud. Äter, njuter, skrattar, tittar kort, minns, får ont i magen. Springer in på mitt rum för att hämta något, MITT rum, som är alldeles tomt förutom två stora resväskor. Ett halvår i två väskor. En livstid i två väskor. Hur gick det så fort? Hur kan man lämna det här?
Fortsatte kvällen i vinets tecken, som så många andra gånger här. Tills Mel hämtade spriten, och vi flyttade till uteplatsen och satt där. Helene försvinner iväg, kommer tillbaka med 4 cd-skivor till mig. Renaud, Telephone, Brassens, Gainsbourg. Från dom, till mig. Så jag kan börja min samling, för oj va jag lovat att alltid köpa skivor framöver. Jag tänker hålla det löftet. Hur kan jag lämna dom? Olivier går för att hämta något. Kommer tillbaka, tar mig hårt i axlarna, och säger att det är så tomt på mitt rum. Hemskt. Jag håller med.
Fanfanfan. Sista kvällen i Frankrike känns aldrig bra. På ett tag såklart bara, men ändå.
Som Sophia skrev; det heter inte AU REVOIR för inte.
Nu ska jag försöka sova (bon courage). Imorgon ska vi äta frukost tillsammans, och jag ska äta en extra pain au choco. Sen ska jag se fram emot att få möta pappa och krama honom på Kastrup.
revenir.
Veckan startade inte så bra. Skyhigh feber, huvud fullproppat av bomull och ett stort jävla DUNK. Kraftanstängningen nådde sin yttersta spets när jag kravlade mig upp ur sängen för att fylla på vattenflaskan. Ställningen återställd när jag trillat tillbaka. Fruktansvärda dagar.
Men så sedan, tillfrisknande och fan va man uppskattar att stå upprakt, och prata utan att sluddra, påverkad av medicin från höger och vänster, (här tar man penicillin för hosta ungefär, jag säger tvärt nej till allt förutom alvedon). Livvsuget kom tillbaka, och med det; ölsuget.
Så det begav sig till montmartre, frankrike skulle ju ändå göra upp med mexico. Så blev dock inte fallet, som vi alla vet, men jag fick hålla två fina vänner i handen, lova fina löften, prata franska, och dricka öl. Kallar det en jävligt bra torsdagkväll.
Nu tvingas varmt vatten med honung ner i min hals som ömmar och bultar, och jag ska sova en god natts sömn, för att vakna upp till fredagmorgon! Vem blir inte lycklig av det? Jag ska springa iväg tidigt och köpa färska croissanter och Vogue, för att fira att jag hämtar mitt diplom från avslutad franskakurs på måndag.
Fan va livet är vackert.
sweet disposition.
Sakerna runt matchen var iallafall i vinnarklass, med fina vänner, fransmän, öl och chips i mängder. Så vi lägger hoppet till torsdag istället, allez les bleues.
De senaste veckorna har varit lika fulla med livskvalité, dunderdansanta kvällar, famnar och vin som tidigare.
Idag är det nästsista lördagen i Paris (för den här gången för den här gången för den här gången), och jag ska inte ligga kvar i sängen längre. Jag ska möta upp amanda för kaffe på starbucks, gå på l'exposition, och bara andas parisluft.
