jenny

Det faktum att det inte är samma sak att glömma, förtränga och att inse och lägga bakom sig är något jag verkligen känner att jag har förstått nu.

För det där skåpet inuti mig där jag låste in allting förut är nu tomt. Dörren står på vid gavel och man är välkommen in att hälsa på och höra hur det ekar o se hur tomt det är. Nej, tomt är fel ord, för det är det inte. Men det ligger inget som svider där, det ligger inga värkande låtar, inga smärtsamma datum eller ord kvar. Det ligger ett förflutet, det är the past, och det är så det är. Inget mer. Det är ett förflutet som alltid kommer vara kvar, och jag kommer aldrig sudda ut eller glömma bort det och heller säkert aldrig sluta försköna det hela, MEN det viktiga är att det ligger som ett förflutet, som ett minne och klart påverkar det mig, för det har ju på ett sätt styrt mig till att bli den jag är nu, men det skaver inte och rör mig inte längre.

Denna insikten är så oerhört viktig. Jag vet själv precis hur det är när man "äh, jag har glömt honom", eller förtränger det och som sagt, låser in det i det där lilla skåpet inom sig, och sen en dag plötsligt så hör man låten, och då menar jag DEN låten, och plötsligt har någon tjuvat åt sig nyckeln och allt du har stängt och låst om trillar ut. Då står du där själv, oförmögen att plocka upp alla bitarna igen.

Att det tar ett tag är inget jag kan förneka. Det gör det. Och det är säkert en rehabilitering som på ett sätt kommer att fortsätta hela livet. Men, har du kommit till det ställe, då du inser att det inte ligger för tiden, att det inte är något du vill ha, eller ha tillbaka, ja då har man kommit långt.

Det ska ju vara svårt, det är ju trots allt, första kärleken.

Fest hos Davidoo yesterday. lagom allt, o jag tyckte om alla människor som var där.

nu är det ju jättejul förfan, därför ska här pyntas o sen bakas pepparkakshus hos walle!
PUSSHEEEY