jenny

och egentligen strular jag bara till det för mig själv.
egentligen är det inget problem
egentligen vill jag nog ha ett, och lösningen blir att leta fram ett eget.
och jag strular till det och jag drar o river upp, häller stickande vätska i och låter det bränna. och det svider. det gör ont. men jag vet att jag bara har mig själv att skylla.
när är det dags att lämna det förflutna? och är det ens möjligt? jag tror inte det. du bär med dig det hela tiden, det är det förlutna som bygger upp ditt nu, ditt jag, din framtid. hur hemskt det än är, hur förjävligt det förflutna än var så speglar det den personen du har blivit. hur du agerar, reagerar och tänker.
jag har svårt att avgöra vad som har påverkat mig mest. om det var uppbrottet från en av mina närmaste kompisar (för jag lärde mig så mycket, så mycket jag aldrig någonsin hade kunnat lära mig genom att någon bara berättade), eller om det var den första kärleken (för den sved, oh va den gjorde ont och jag kan fortfarande tänka tillbaka), eller om det är förändringen mellan by och stad, mellan högstadie och gymnasie eller ombyte av kompisar. men självklart ser jag ju direkt att det är en kombination.
jag har blivit stark pga att jag klarade mig igenom kärleken
jag har insett att det inte bara går och kasta bort kompisar hur som helst
jag har lärt mig hur lätt det är att tappa bort någon på vägen
jag har lärt mig att mogna och växa upp

jag tror dom kallar det tonårsperioden