jenny

Jag har hittat tillbaka till min kamomilltestund!
Den har vart borta väldigt länge nu, men ikväll står tekoppen här bredvid mig och jag sitter och halvler.
Det är kanske en vändning ikväll. Ja, jag tror faktiskt det.
Jag tycker om att leva hektiskt, jag menar - det är ju jag, att hela tiden ha en miljon grejer att göra och ta tag i. Men det finns faktiskt en gräns, och den har passerats. Stressfaktorn har blinkat rött länge nu, jag har slutat känna min värk i axlarna och tröttheten nämner man inte ens, då den är så självklar.
Fan, så här ska det liksom inte vara! Vi går i trean, vi lever en spektakulär, sanslöst rolig tid, och den får inte förspillas.
Lyndon tog ofantligt mycket tid och energi, och att parallellt med det försöka producera en dansföreställning samtidigt som man ska försöka hinna med skolan, är fan inte lätt. Men nu är det gjort iallafall! På mindre än en vecka har vi satt allting!
Fattar ni? Vi har gjort en föreställning!!
"Jobbigt" hade alltså premiär ikväll, och jag är ändå jävligt stolt över oss. Att vi faktiskt lyckades, trots det där stressblinket, hängande ögonlock och dålig danslust.
Vi stod ändå där ikväll, och rockade som fan!
Vet inte riktigt vad jag vill komma fram till, mer än att jag tror att det faktiskt vänder nu.
Nu ska jag se till att det blinkar grönt ovanför mig, och jag tror faktiskt det börjar med kamomillteet, här och nu.