The end of an era.
Gårdagen bjöd på sista föreställningen av Lyndon Starblazer, och vi pressade stämbanden lite extra, kickade lite högre, skrattade lite mer, och älskade supertour-numret mer än någon annan gång.
Det har varit en otroligt fin resa det här. Och jag vet att jag kommer bära med mig detta hela livet, och alltid minnas det.
Framförallt så kommer jag minnas er, kära vänner, som också varit med om det. Ni är så jävla fantastiska hela högen, och orden räcker inte ens till.
När Frida började storgråta i finalen, och femton andra också hänkade på var det fan svårt att själv låta bli.
Att ens försöka beskriva känslan är lönlöst, för det är helt omöjligt.
Efter föreställningen stack allihopa vidare till Akropolis och käkade souvlaki, höll tal, lipade lite till och älskade ännu mer.
Idag har vi städat och skrubbat bort musikalen ifrån aulan, druckit lite kaffe på broqvist och dansat.
Något tomrum efter musikalen lär dock inte infinna sig, då vi redan imorgon beger oss in i aulan igen, för att göra bort oss lite under rytmikshowen. På torsdag är det dags för nästa föreställning - JOBB(igt) som är vår slutproduktion i dans.
Hade kunnat ligga vid bättre tillfälle, men vi gör det bästa av situationen och dansar på.
Nu ska jag krypa ner i sängen, för jag är förbaskat trött. Men fan, jag ler ändå.
