Upp som en sol?
PUH. Tokfärdig efter en långlång dag.
Jag hade den värsta förmiddagen jag varit med om på mycket länge.
Vaknade upp, kollade ut - regn. Inte sugen på någon frukost, och jag som älskar frukost.
Tar tag i det där med att fixa biljetten till nästa veckas avresa, hög tid liksom. Min mail funkar inte, min mobil funkar inte. Sitter i telefonkö med SJ, samtidigt som jag försöker knåpa ihop ett brev på franska till familjen jag ska bo hos första tiden. Nej, det där lät finare än vad det var. Jag satt alltså inte och skrev flytande, vackra meningar, med en stor tekopp bredvid mig, och log harmoniskt till det hela. Nej, jag slet hår för att jag glömt så mycket, och kämpade som tusan för att få ihop några vettiga meningar om när jag anländer, samtidigt som jag hällde i mig kaffe då jag behövde koffeinkick deluxe.
Inget blev som jag tänkt mig, varken biljettpris eller resväg, men jag fick en heldag i Paris på köpet iallafall, då jag kan umgås med min amanda, vilket verkligen inte är fy skam.
Inser att jag är sen till jobbet, mobilen & mailen fungerar fortfarande inte, ringer och meddelar att jag kommer en halvtimme senare istället, får okej, stressar vidare, undrar vilka högre makter som vill testa mig denna dag, tittar ut och ser - fortfarande regn.
Kastar mig iallafall tillslut iväg på gröna faran och trampar iväg. Med en liten belåten känsla, att nu är det jag & gröna faran i samförstånd, inget kan iallafall bli värre. Det gör inget alls att min för en gångs skull lite vällagda mascara rinner av, nu blickar jag framåt mot bättre tider, och
pang bom crash!; gröna faran sviker mig så brutalt.
Kedjan hoppar, och där står jag, i ösregnet.
Jag hade tre alternativ;
1. skita i cykelfan, ta löpet hem och gömma mig under täcket tills nästa dag
2. skita i cykelfan och istället gå till jobbet. påföljd; jag blir ännu en halvtimme sen
3. vända på cykelfan, och i min nyinköpta tröja, krypa ner på marken och försöka laga den
hela jag skrek 1 1 1!! Men en liten, dock så envis del av mig skrek "3, var ingen pussy!" och jag hade inte längre något val. 5 minuter, alla svordomar jag kunde komma på, och två totalt nerskitade händer senare, satt den iallafall där den skulle. Jag kände inte längre något samförstånd med gröna faran, och vi sa inte ett ord till varandra under resten av vägen..
Dock anländer jag till ett jobb med livemusik, massor av stearinljus, potatisgratäng & fyra sjukt roliga grabbar.
Då går tio timmars jobb rätt snabbt.
Nu är det hög tid för sömn. Jag bugar, bockar och tackar för mig.
Jag hade den värsta förmiddagen jag varit med om på mycket länge.
Vaknade upp, kollade ut - regn. Inte sugen på någon frukost, och jag som älskar frukost.
Tar tag i det där med att fixa biljetten till nästa veckas avresa, hög tid liksom. Min mail funkar inte, min mobil funkar inte. Sitter i telefonkö med SJ, samtidigt som jag försöker knåpa ihop ett brev på franska till familjen jag ska bo hos första tiden. Nej, det där lät finare än vad det var. Jag satt alltså inte och skrev flytande, vackra meningar, med en stor tekopp bredvid mig, och log harmoniskt till det hela. Nej, jag slet hår för att jag glömt så mycket, och kämpade som tusan för att få ihop några vettiga meningar om när jag anländer, samtidigt som jag hällde i mig kaffe då jag behövde koffeinkick deluxe.
Inget blev som jag tänkt mig, varken biljettpris eller resväg, men jag fick en heldag i Paris på köpet iallafall, då jag kan umgås med min amanda, vilket verkligen inte är fy skam.
Inser att jag är sen till jobbet, mobilen & mailen fungerar fortfarande inte, ringer och meddelar att jag kommer en halvtimme senare istället, får okej, stressar vidare, undrar vilka högre makter som vill testa mig denna dag, tittar ut och ser - fortfarande regn.
Kastar mig iallafall tillslut iväg på gröna faran och trampar iväg. Med en liten belåten känsla, att nu är det jag & gröna faran i samförstånd, inget kan iallafall bli värre. Det gör inget alls att min för en gångs skull lite vällagda mascara rinner av, nu blickar jag framåt mot bättre tider, och
pang bom crash!; gröna faran sviker mig så brutalt.
Kedjan hoppar, och där står jag, i ösregnet.
Jag hade tre alternativ;
1. skita i cykelfan, ta löpet hem och gömma mig under täcket tills nästa dag
2. skita i cykelfan och istället gå till jobbet. påföljd; jag blir ännu en halvtimme sen
3. vända på cykelfan, och i min nyinköpta tröja, krypa ner på marken och försöka laga den
hela jag skrek 1 1 1!! Men en liten, dock så envis del av mig skrek "3, var ingen pussy!" och jag hade inte längre något val. 5 minuter, alla svordomar jag kunde komma på, och två totalt nerskitade händer senare, satt den iallafall där den skulle. Jag kände inte längre något samförstånd med gröna faran, och vi sa inte ett ord till varandra under resten av vägen..
Dock anländer jag till ett jobb med livemusik, massor av stearinljus, potatisgratäng & fyra sjukt roliga grabbar.
Då går tio timmars jobb rätt snabbt.
Nu är det hög tid för sömn. Jag bugar, bockar och tackar för mig.
Kommentarer
Trackback
