jenny

en vecka slut, och ska det gå i den här takten får jag fan börja köpa solskyddskräm snart.
jag har vart mycket ledig, mycket tid att tänka, och vila.
efter röran innan jag åkte känns det förbannat skönt att få lugna ner sig lite.
2 veckors jobb, 95 h slit och torkande av bord och jag började känna mig redo att åka.
det var nog det som gjorde att jag började längta iväg igen.
efter lugn och skön vinter är det lätt att fastna i gamla spår och bli hemmasjuk.
bekvämt liksom.
men som sagt; efter torkandet av bord, falukorvar och griniga lunchgäster fick jag ändå nog.
jag kom på vad det var jag längtade bort ifrån, och återfick känslan av att vilja iväg.
det är en jävligt fin känsla. för det är så lätt att drömma.
"såna som vi bara drömmer på, om allting det där som vi aldrig kan få"
det kallas stimulans

i vilket fall som helst kom jag iväg från älmhult. samtidigt som det började snöa ungefär.
kvällståg ner till malmö, och en lycklig william som hämtade upp mig med bil.
kändes bra att få se staden i stämningsfullt ljus och jag hade pirr i magen.
efter någon timmes prat insåg vi att vi verkligen var tvungna att sova. ställer klockan på 03.16.
godnatt, sov.
jomen lycka till.
"william, jag kan inte sova"
"nej men jenny, det går kanske lättare om du försöker blunda?"
....
"kanske om vi byter sida??"
efter att väldigt osmidigt ha gjort det blev det mycket lättare.
noooot.
blev powernap på en halvtimme innan klockan ringde iallafall, men det gjorde inget. det var fint att vara sista natten i malmö. och att william höll mig i handen.
väl anlända till kastrup i gryningen mötte vi emilia. min fina emilia, som suttit uppe hela natten och väntat.
är inte det kärlek så säg?
vi höll varandra i handen och släppte väl inte riktigt på hela tiden.
vinkade hejdå till william och cornelia, och förstod mest ingenting.
satt ner och lutade oss mot varandra. sa inte så mycket egentligen.
det behövdes liksom inte ord. eller det fanns inga helt enkelt.