jenny

Gårdagen bjöd på sista föreställningen av Lyndon Starblazer, och vi pressade stämbanden lite extra, kickade lite högre, skrattade lite mer, och älskade supertour-numret mer än någon annan gång.
Det har varit en otroligt fin resa det här. Och jag vet att jag kommer bära med mig detta hela livet, och alltid minnas det.
Framförallt så kommer jag minnas er, kära vänner, som också varit med om det. Ni är så jävla fantastiska hela högen, och orden räcker inte ens till.
När Frida började storgråta i finalen, och femton andra också hänkade på var det fan svårt att själv låta bli.
Att ens försöka beskriva känslan är lönlöst, för det är helt omöjligt.
Efter föreställningen stack allihopa vidare till Akropolis och käkade souvlaki, höll tal, lipade lite till och älskade ännu mer.

Idag har vi städat och skrubbat bort musikalen ifrån aulan, druckit lite kaffe på broqvist och dansat.
Något tomrum efter musikalen lär dock inte infinna sig, då vi redan imorgon beger oss in i aulan igen, för att göra bort oss lite under rytmikshowen. På torsdag är det dags för nästa föreställning - JOBB(igt) som är vår slutproduktion i dans.
Hade kunnat ligga vid bättre tillfälle, men vi gör det bästa av situationen och dansar på.
Nu ska jag krypa ner i sängen, för jag är förbaskat trött. Men fan, jag ler ändå.

Jag minns ett solskensonsdag med solbrillor, glass och kaffe. En dag då jag flitigt slet på den där underbara plastsaken, som den 25e till ära fyllts på, inte till bredden men, till en bra nivå. Kvällen bjöd senare på föreställning, stående ovatioer och otroligt stora smile. Mest för att vi är så jäkla bra. Senare fick plastbiten även känna på hur det känns att bjuda på rödvin på deluxe i nyinköpta skor, & succékvällen var ett faktum.

Vi är ju som sagt bra på det där med livskvalité. Så efter gårdagens föreställning stack gänget ner till oleo, och skakade vad våra mammor gav oss i några timmar till. När fötterna brände av klackarna, vi var redo att amputera bort dem, och sömnlängtan tog över danslusten traskade jag&elin upp till öster där vi nu ligger i sängen, och planerar att göra det resten av dagen. Jävligt lyckad kväll.

Senare ikväll är det dags för sista föreställningen, och vi blundar mest för det.
Lyckorusen och euforin kommer finnas där, dock förmodligen även tårar & hårda kramar.
Efteråt sticker vi till Akropolis, käkar och firar att vi är så jävla bra.

Goddag.

Vårsolen har kommit! Och vi knäpper upp jackorna, suger in de välbehövda D-vitaminerna och ler utav bara tusan.
Börjar med lite historik och konstaterar att skidveckan var otroligt skön, och jag var rejält stolt över mig själv på skidorna. Fan, jag förstod faktiskt charmen med att ge sig upp till toppen, dra ner skidglasögonen och sedan bara släppa allt och susa ner. Andra grejer som också bidrog till att höja resans poäng var naturligtvis att få sova till 9, käka låååång frukost, läsa böcker, äta god mat, dricka väldigt mycket rött vin och varm choklad, familjemysa och ha tid över för sig själv.

Den veckan känns rätt långt bort nu måste jag säga, för något lugnt tempo har jag inte sett röken av sedan dess.
Dock är det nuvarande gigantiskt höga tempot något jag delar med fantastiska människor, musik&dans i mängder, kaffetermosar och gapskratt - och vi gör fan det vi är bäst på! Då spelar det plötsligt inte så stor roll att vi tillbringar alla våra vakna timmar i en mörk aula, för vi är faktiskt tillsammans, och vi producerar en GRYM föreställning.
Alltså; LYNDON STARBLAZER, premiär på lördag i Växjö Katedralskolas aula.
MISSA INTE DET.
Ikväll har sprungit en otroligt skön runda i kvällssolen, kollat popcircus och käkat knäckglass.
Det är fan fint det. Det är jäkligt fint.
Ungefär lika roligt som det var i lördags, då vi hade nostalgipartaj med alla gamla kompisar ifrån 15-årsåldern.
En sjuk kväll, då jag inte bara mötte gamla bekantskaper, utan även nya mycket trevliga människor.
Huvudpersonerna, och de två som främst är värda att nämnas, är dock Angie&Emilia. NI ÄR SÅ FINA!

Nehe, ska vi gå och göra den här tiden ännu lite mer spektakulär? JA JA JA!